Introduktion

Syftet med denna essä är att undersöka nationalistiskt agerande under coronakrisen med utgångspunkt i radioprogrammet Det kalla corona-kriget (Konflikt i P1, 2020). I min analys kommer jag att använda mig av teorierna realism och konstruktivism med målet att bidra till en bättre förståelse för vissa staters agerande. Den fråga som jag kommer att försöka besvara lyder:
‍

- Hur kommer det sig att rika länder såsom USA, Israel, Tyskland och andra europeiska länder uppträder nationalistiskt med anledning av coronakrisen?

I radioprogrammet Det kalla corona-kriget (Konflikt i P1, 2020) uppdagas att många stater uppträder nationalistiskt och självcentrerat under coronakrisen. Som exempel nämns att Israel i början av krisen använde sig av bl.a. landets underrättelsetjänst Mossad för att med resurser och genom kontakter komma över utrustning som andra stater börjat tävla om och som sjukhusen behöver för att bekämpa viruset. Bristen på skyddsmaterial blev reell initialt i den rika delen av världen dit viruset först spreds från Kina, därefter ett akut hot för de fattigare länderna. I radioprogrammet beskrivs hur ett sjukhus i nordöstra Brasilien först köpte 150 respiratorer från en fabrik i Kina men innan de hann hämta dem hann Tyskland före. En ny fabrik hittades och de köpte 120 respiratorer därifrån men då trängde sig USA före. Många andra delstater i Brasilien delar samma erfarenheter och andra länder i Latinamerika står rådvilla. Egoismen fortsätter att beskrivas i radioprogrammet. Europa har stoppat fraktplan som har mellanlandat i EU. USA, Tyskland och andra europeiska länder har blockerat försäljning av delar till respiratorer. USA och andra rika länder har köpt upp all HIV-medicin för att använda på vissa corona-patienter och planerar att bli helt självförsörjande på tillverkning av allt som bekämpar viruset. Vad gäller vaccin tävlar de två stormakterna USA och Kina om vem som först kommer ut med ett vaccin. Vissa tror att den som ”vinner” först kommer att vaccinera sin egen befolkning. Andra är mer optimistiska och ser en stark kraft gå samman för globalt samarbete mot coronaviruset.

Fattigare länder som i t.ex. Latinamerika har således inte fått någon hjälp i krisen, deras köp av essentiell utrustning har blivit kapade av rikare länder och de tros av många stå sist i kön till ett vaccin. De rika länderna har endast sett till sitt eget intresse och det är detta nationalistiska beteende som kommer att analyseras nedan.
‍

Analys

Ur ett realistiskt perspektiv skulle coronakrisen kunna jämföras med ett krigstillstånd där politiska aktörer inte har något annat val än att se till sin egen säkerhet. Världen är en farlig, anarkistisk plats där stater är huvudaktörer. Stater vill överleva och detta görs bäst genom självhjälp. Enligt klassisk realism är den offentliga och den privata moralen helt olika saker (Dunne & Schmidt, 2020). Som Niccolò Machiavelli sa, ”det är ibland nödvändigt att lära sig hur man inte är god” (Dunne & Schmidt, 2020, s. 133). I coronakrisen spelar därför inte de fattigare ländernas situation någon roll för de rikare länderna. Vidare ligger det i människans natur att en stats beteende är egoistiskt och motivationen till dess agerande är rädsla, ära och egenintresse. Tillståndet liknar ett krigstillstånd där alla är mot alla, som Thomas Hobbes hävdade. Mänskliga begär varierar och resurser för att uppfylla begären är begränsade (Dunne & Schmidt, 2020). Detta kan till viss del förklara de rikare ländernas egoistiska agerande i krisen. I och med Kinas ökande makt i frågan vill USA överleva genom att öka sin kontroll och makt över utrustning och vaccin. Det blir en dominoeffekt gentemot andra stater som också vill överleva och därför agerar på liknande, nationalistiska sätt.

En annan förklaring till staters nationalistiska uppträdande under krisen kan ges utifrån det neorealistiska perspektivet, där staters agerande inte har sin grund i människans natur utan är ett resultat av det anarkistiska internationella systemet, enligt Kenneth Waltz. Staternas främsta intresse är att överleva i anarkin. I avgörande situationer är det säkerhet som står i främsta rummet, enligt Waltz (Dunne & Schmidt, 2020). Att stater vill maximera sin säkerhet är en möjlig förklaring till bl.a. de europeiska staternas nationalistiska agerande, men även Israels. De behöver dock bara så pass mycket makt att de kan säkerställa sin egen överlevnad och skulle därför kunna ses som defensiva aktörer i frågan. Waltz förklarar även att det uppstår en spiral av osäkerhet då en stats strävan att uppnå säkerhet för sin egen stat ger bränsle till andra staters osäkerhet, dvs. ett säkerhetsdilemma (Dunne & Schmidt, 2020). I den aktuella krisen innebär det att de europeiska staterna försöker rusta upp med skyddsutrustning och vaccinmaterial för att öka känslan av säkerhet, vilket gör att andra stater blir mer osäkra och så fortsätter spiralen.

Neorealisten John Mearsheimer däremot, menar att stater främst vill maximera sin makt för att säkra sin överlevnad, med målet att uppnå en hegemonisk position i det internationella systemet, vilket han kallar offensiv realism (Dunne & Schmidt, 2020). Detta synsätt kan USA tänkas ha, som i radioprogrammet beskrivs vill vara bäst, dvs. ha mest makt, och ”vinna” vaccin-tävlingen mot Kina. Kina uppträder på samma sätt som USA och kan därför också ses som en offensiv realist.

Med utgångspunkt i realismen skulle man alltså kunna hävda att USA och Kina spelar ett offensivt spel och andra stater såsom de europeiska agerar defensivt. Samtliga nämnda uppträder nationalistiskt och självcentrerat, men med olika mål – makt kontra säkerhet. De fattigare länderna blir förlorarna då de ofta inte har de resurser och möjligheter för att öka sin säkerhet i tillräcklig grad mot coronaviruset.

Att USA och Kina agerar realistiskt under coronakrisen är föga förvånande. Mer anmärkningsvärt kan det tyckas vara att EU-länderna, som ofta står för mer liberalistiska samarbeten uppträder nationalistiskt. Deras ageranden har till viss del förklarats ovan men inte varför samarbete mellan EU-länderna valts bort under coronakrisen. En neorealist skulle hävda att stater endast använder sig av institutioner för att försöka garantera sina egna intressen. Sin säkerhet och överlevnad bör dock aldrig överlåtas till en annan aktör eller internationell institution, då man inte kan lita på någon annan än sig själv (Dunne & Schmidt, 2020). Staterna accepterar alltså samarbete men att sådant samarbete har sina begränsningar, såsom det dominerande säkerhetstänket (Baylis, 2020). Därför agerar EU-länderna nationalistiskt under coronakrisen, enligt realistisk teori.

Ett problem med ovan beskrivna realistiska förklaringsmodeller är dock att de förklarar något som är föränderligt med något som är oföränderligt. Förklaringarna av staters nationalistiska ageranden blir även lite väl förenklade. Med hjälp av den konstruktivistiska teorin kommer jag därför att försöka nyansera bilden ytterligare.

Många konstruktivister, såsom Alexander Wendt, delar flera av neorealismens antaganden. Exempel är att internationell politik är anarkistisk, att stater har offensiva förmågor, att stater inte kan vara helt säkra på andra staters intentioner och att stater har en fundamental önskan att överleva. Skillnaden är att konstruktivister ser dessa antaganden som socialt konstruerade (Baylis, 2020). De är byggda på idéer och övertygelser, vilka är föränderliga. Verkligheten i sig är en social konstruktion (Barnett, 2020). En konstruktivist skulle därför mena att det finns flera möjliga förklaringar till staternas nationalistiska ageranden. Dels de tidigare beskrivna förklaringarna, som har haft utgångspunkt i realismen, men som sociala konstruktioner istället för statiska fakta. Wendt argumenterar bl.a. att säkerhetsdilemmat är en social konstruktion sammansatt av idéer om att stater är så misstänksamma att de antar det värsta om varandras intentioner och som ett resultat definierar sina intressen i termer av självhjälp (Baylis, 2020). Att anarkin är en social konstruktion innebär att beroende på vilka idéer som får företräde och hur aktörerna socialiserar kan den bli en farlig plats eller en trevlig plats.

Vidare beaktar konstruktivismen bl.a. hur strukturer konstruerar aktörers identiteter och intressen, hur samspel dem emellan är organiserade och begränsade av strukturer och hur samspelen tjänar till att antingen återskapa eller förändra dessa strukturer. De får kunskap från andra aktörer, imiterar, kan bli övertygade och följer normer. Världen är inte statisk utan föränderlig och idéer samt övertygelser kan således få aktörer att byta riktning (Barnett, 2020). Möjliga övertygelser och ageranden som påverkat flera europeiska länders (och även USA:s) handlingar under coronakrisen är de nationalistiska populistiska strömningar som enligt McGrew (2020) har växt sig starkare på senare tid. Det nationalistiska i Europa märktes tydligt i och med flyktingkrisen 2015, med stängda gränser och ”hårdare tag”. Med beaktande av denna bakgrund var det möjligen delvis därför som det var så enkelt för många EU-länder att i och med coronakrisen skyndsamt gå från samarbete till stängda gränser och ett självcentrerat synsätt som till en början gällde främst skyddsutrustning men senare även framtagande av vaccin. Det räckte med att ett land började för att fler skulle följa efter och genom att göra det legitimerade de både sina egna och varandras handlingar. Att agerandet legitimeras förklaras i det föränderliga. I en osäker situation blir stater osäkra på hur de ska ställa sig till en viss utmaning, som coronaviruset i det här fallet, och adopterar de modeller som uppfattas som framgångsrika eller legitimerade, dvs. här ett nationalistiskt agerande (Barnett, 2020).
‍

Slutsats

Med tanke på USA:s president Donald Trumps realistiska inställning, med ledorden ”America first”, är det inte förvånande att USA har agerat nationalistiskt under coronakrisen. Mer förvånande däremot kan det tyckas vara vad gäller EU-länderna, som har (haft) en mer liberalistisk approach. Staternas nationalistiska agerande har i min essä förklarats utifrån teorierna realism och konstruktivism. Det realistiska perspektivet fokuserar på staternas överlevnad och att denna säkras antingen genom maximal makt i frågan eller tillräcklig säkerhet. I slutändan kan stater bara lita till sig själva. Det konstruktivistiska perspektivet fokuserar på sociala konstruktioner och att allt är föränderligt. Staters ageranden kan därmed förändras beroende på idéer, övertygelser, normer och imitationer av andra staters ageranden.

‍

‍

‍

Referenslista

Kapitel i bok med redaktörer

‍
Barnett, M. (2020). Social constructivism. I J. Baylis, S. Smith & P. Owens (Red.), The Globalization of World Politics: an Introduction to International Relations (8 uppl., s. 192–206). Oxford University Press.

‍

Baylis, J. (2020). International and global security. I J. Baylis, S. Smith & P. Owens (Red.),The Globalization of World Politics: an Introduction to International Relations (8 uppl., s.240–255). Oxford University Press.

‍

Dunne, T. & Schmidt, B. C. (2020). Realism. I J. Baylis, S. Smith & P. Owens (Red.), TheGlobalization of World Politics: an Introduction to International Relations (8 uppl., s. 130–144). Oxford University Press.

‍

McGrew, A. (2020). Globalization and global politics. I J. Baylis, S. Smith & P. Owens(Red.), The Globalization of World Politics: an Introduction to International Relations (8uppl., s. 19–34). Oxford University Press.

‍

Övrig källa
‍

Konflikt i P1. (25 april 2020). Det kalla corona-kriget. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/avsnitt/1502535